År 1936 var första gången som ett speedway-VM arrangerades. Tidigare hade det anordnats tävlingar av olika länder, men det var alla inofficiella tillställningar som inte bjöd in deltagare från hela världen.

När VM till slut gick av stapeln skedde det på en av världens största arenor, Wembley Stadium i London. England var en tidig förespråkare av speedway och hade organisationen för att kunna göra VM till en lyckad folkfest.

Den sportsliga biten dominerades dock av Australien, där speedway hade slagit igenom några år tidigare. Totalt gick 18 förare vidare till en finalserie, där elva var britter, fyra var australiensare, två var amerikaner, och en var dansk. Segern togs hem av australiensaren Lionel van Praag, som tog sig förbi britten Eric Langton med minsta möjliga marginal på upploppsrakan. Bluey Wilkinson, som hade dominerat i kvalet, lyckades inte komma till i finalen och slutade på tredje plats.

Det första världsmästerskapet innebar också att speedwayen fick sin första skandal. Det ryktades nämligen om att de båda förarna i toppen, van Praag och Langton, hade beslutat sig för att den som kom först in i kurvan skulle vinna loppet och dela pengarna med den andre. Det engelska speedwayförbundet fick aldrig någon klarhet i om det stämde eller inte, men van Praags slutspurt visade att han gärna ville vinna VM-guld.